Fixa

GRRR.
Jag blir tokig på Kollektivtrafiken, här där jag bor.
Dyr, otillräcklig och gräslig är vår buss- och färje förbindelse.
Inte undra på att folk väljer att ta bilen, och att det alltid är milslånga köer.

Hallå? Någon person med makt som faktiskt vill göra något åt miljön? Typ nu?



Nähä.

Salta rutor

Efter förrförra helgen då SMHI hade stormvarning kunde jag knappt se ut genom våra fönsterrutor på en vecka.
Första dagen trodde jag seriöst att det var dimma ute, så tjockt var lagret utav salt.
Tillslut var det tydligen någon som tvättade av dem.
Ganska onödigt, för idag blåser det lika mycket.

Det tog mig cirka en kvart att cykla den backiga kilometern hem, och väl hemma var jag så utmattad att jag fått blodsmak i munnen.

Men jag får väl vänja mig. Med våra klimatförändrignar kommer det säkerligen blåsa storm, dag ut och dag in framöver. Det är bara att börja träna.
Och det kommer inte löna sig att putsa fönster.

Bortskänkes

I min garderob bor det tjugo par jeans.
Tio par är för små.
Är det någon som behöver ett kärlekshandtag eller två?

Killar är som ballonger, antingen uppblåsta eller urblåsta.

Någon otroligt söt person försökte nästan desperat att fånga min uppmärksamhet idag.
Är det någon som inte älskar sådant? Jag menar, söta personer är alltid välkomna.

Men det var inte S.
S ligger för närvarande bortglömd under sängen. Det är där jag stoppar undan alla mina hemligheter, samt olika udda strumpor.

Fast när jag tänker efter så drömde ja visst om S i natt.
En otroligt pinsam dröm, där jag både blev avslöjad och utskrattad.
Som tur var så tog jag det kallt.

Sedan vaknade jag.

Åter tillbaks till killen från första meningen.
Honom ska jag nog inte satsa på. Han är otroligt korkad.

Varför?
Antingen är dom för gamla, för unga, för blåsta, för på, för arroganta eller för farliga.
Jag blir snart tokig.

Kärt återseende

YAAY.

Min mobil är tillbaka.

C.F.F.B.S.

För att ta mig till min träning tvingas (okej, jag tvingas inte... jag gör det tydligen frivilligt) jag färdas i en och en halv timma.
Jag åker alltså hemifrån vid halv fyra och använder mig utav 5(!) olika transportmedel innan jag når slutdestinationen. Och precis samma sak är det med hemresan.
Totalt: 3h restid.

Min fråga är därför: Är det värt det?



Jag vet inte. Jag har inget facit.

Förresten. En femma till dig om du lyckas lista ut vad rubriken betyder.
Ledtråd: Den har väldigt mycket med texten att göra.

Stressed Brain

Jag är sjukt trött på Skolan,
sjukt trött på att vara nästintill handikappad medan min mobil är på reparation,
sjukt trött på vädret (igår var det ju superfint, vad sjutton hände?),
sjukt trött på kylan (grattis till mig som ska iväg och åka skidor om två veckor),
och sjukt trött på de fem miljoner läxor som någon har tänkt att jag ska hinna med denna veckan.
Jag är faktiskt nästintill sjukt trött på allt.
Det är nästan så att jag ger upp hoppet snart, och slutar prestera. Lägger ner allt.

Min hjärna stressar ihjäl sig medan jag sitter här och gör ingenting.
Jag bara tänker på allt det där som jag faktiskt måste göra, men jag gör det inte.
Så är det alltid med mig.
Jag kommer på allt sista kvällen, några timmar innan deadline.
Jag tror faktiskt inte att det är riktigt hälsosamt, om jag ska vara ärlig.

Inte ens musik kan göra det hela bättre.
FUCK.

Vem i helvete skulle bry sig?

En gång i tiden drev jag en modeblogg.
Med tiden blev det mindre och mindre inlägg om mode, fler och fler personliga struntinlägg, och färre och färre besökare.

Jag började inse, att modebloggarna blev alltför många, alltför ytliga och att det knappast var roligt att läsa om någons nya tröja eller att de sett att par såååå snygga pumps på NK.

Jag läser forfarande en del modebloggar, men mest för att de helt enkelt har så fina collage och bilder. Något som jag är väldigt svag för.
Men alltfler vardagliga och personliga bloggar börjar hitta till min favoritlista.
Det är intressant att läsa om personen har något att säga, något vettigt.

Men visst finns det en och annan vettig modeblogg. Det finns folk som har lyckats, och förstått sig på det här med mode. Att allt inte behöver vara det allra dyraste, att man inte alltid behöver visa upp sina nyaste inköp, kanske istället visa den lilla fina broschen man hittade i en låda uppe på vinden - fastän det inte alls är inne med broschar.

Tydligen så förstod inte jag detta. Jag satt där och pusslade ihop collage efter collage med bilder på hollywoodkändisar eller modeller. Visst blev det fint, men ack så ytligt. Vem i helvete skulle bry sig?

Fast vem i helvete skulle bry sig om den här bloggen? Varför just denhär? Varför inte någon utav de miljontals andra bloggar som finns i världen? Varför finns det bloggar som jag läser om och om igen - varenda dag året runt?
Varför gör vi detta? Är det kul? Är det ett måste? Är det intressant? Eller är det bara något som man omedvetet gör?

Jag tror jag blir galen på att inte riktigt veta varför jag loggar in på datorn och med ens börjar skriva ett nytt inlägg. Kanske är det behovet utav att bli sett. Önskan att någon ska hitta till bloggen och tycka att den är kul? Att de bara måste läsa den? Att den är intressant? Eller att de bara omedvetet ska fortsätta läsa den, om och om igen?

Jag blir galen på livet och hela den värld som är uppbyggd för oss, eller för någon annan, vem vet jag? Varför lever jag? Är det ödet att jag ska fortsätta läsa bloggar, dag ut och dag in?

Jag kommer aldrig att sluta avundas

Det finns två sorters TV-program jag gillar att titta på. Eller så att säga - är det enda jag någonsin tittar på.
Den ena sortens program är de spännande. Tv serier såsom Lost och mordutredningar.
Det andra är program som handlar om rika bortskämda snorungar. Till exempel Gossip Girl och My Super Sweet 16. Samtidigt som jag avundas deras perfektionism och att de får allt som de pekar på, så skrattar jag dem rakt upp i ansiktet när de börjar lipa över småsaker, inte får precis som de vill och när allt inte blir som de tänkt sig.
Visst är jag elak.

Är det så här med alla?
Bor det någonstans djupt inne i oss någon som suktar efter rikedom, och som skrattar när det går dåligt för andra?

Kan jag inte få slippa den här lilla gnagande smurfen som bara vill ha ett, och ännu ett avsnitt om de rika snobbungarna på Upper East Side i New York.
Tänk vad mycket lättare det skulle bli om vi faktiskt slapp bekymra oss över att vi var fattiga och inte kunde köpa precis alla de grejer vi ville ha på en och samma gång. Tänk om vi slapp titta på andra och tänka att de fått mycket mer.
Skulle det inte vara härligt om vi dessutom slapp bekymra oss för hur det gick för dessa "andra". Slapp skratta åt dem om det gick dåligt, slapp sura om det gick bra, och bara hålla reda på vårt eget liv, och så kunde de hålla reda på sitt.

Tänk vad befriande, och tänk vad irriterande det är att jag just kommit på att den tanken och känslan aldrig kommer försvinna helt, hur mycket jag än önskar. Jag kommer aldrig sluta att jämföra mig med andra människor, de som är rika snygga och bortskämda. Även om jag faktiskt försöker. Det är något som inte går att träna bort, någonstans dyker det alltid upp någon som har råd till den fina tröjan jag skulle vilja ha, någon med lyxigare hus, någon som har råd att resa till varma länder varenda jul eller någon med den allra nyaste mobilen som alla bara måste åskåda.

Antingen måste jag bli blind (fast inte ens då kommer det att hjälpa helt), eller rikast på jorden. Så är det.

- Ett spindelnät? - Nej, ett hus ser du väl!

Hallå?
Någon som är proffisionell målare? Någon som vet hur sjutton man ska pussla ihop ett snyggt hus med hjälp utav en horisontallinje och en massa streck?

Jag har satsat på att skita i alla dessa strecken, bara måla ett hus. Visst blir det fint, men jag har ingen aning om hur jag ska klara uppgiften.

Åh, dagens i-landsproblem.

Herr Regn gör mig tveksam

Det spöregnar och blåser halvt storm ute. Hela vårt hus skakar.

Jag överväger om jag ska gå på dagens enda lektion, som dessutom är tyska.
Fördelar? Jag slipper gå ut i regnet. Jag kan fortsätta mysa runt i mina fula blommiga byxor, och jag slipper att sminka mig och göra något åt håret som står på ända.
Fast det där sista skulle jag nog kunna skita i nu när jag tänker efter. Herr Regn och Herr Blåst är inte Fröken Sminks och Fröken Frisyrs bästa vänner.

Okej. Nackdelarna då?
Jag missar lektionen och allt vi går igenom, jag får ogiltig frånvaro och måste komma på en bra ursäkt till mamma om hon skulle råka kolla upp det.

Nej, jag får nog ta och pallra mig dit ändå, jag kanske missar något kul. Detta kanske är mitt livs chans. Vam vet?

Att tvätta bort en kletig isglassfläck.

En utav mina hemmagjorda isglassar har droppat en stor kletig fläck mellan musmattan och tangentbordet.
Efter att åtskilliga gånger ha lagt armen i fläcken, så försöker jag fortfarande att undvika den.
För jag orkar inte gå och hämta en trasa och tvätta bort den.

Precis som vilken annan irriterande sak som helst, som man dagligen stöter på, men som man inte orkar göra något åt.

Kanske det krånglande blixtlåset i jackan, den knarrande dörren eller den alltför höga tröskeln som du varenda dag lyckas slå tårna både gula och blåa på.

Kanske är det miljön, eller kärleken.
Vi går där och hoppas och undviker, men vi tar aldrig itu med problemet.
Vi människor är för lata. Jag är för lat.
Jag går bara här och latar mig, dag ut och dag in.

Jag undrar om S också går och latar sig, eller om han smörjer sina dörrar och tvättar bort glassfläckarna.

Väckarklockans svaga punkter.

Stiger upp efter att för hundrafemtioelfte gången ha slagit till väckarklockans snooze knapp. Klockan är så misshandlad att det inte längre går att avläsa displayen om man inte trycker ihop den på rätt ställe.
Som en tillfångatagen brottsling som man måste tvinga fram ett svar ur, genom att hitta de rätta, svaga punkterna.

Frukost. Frukost. Frukost.

Iväg till skolan. Ändlösa lektionstimmar som inte spenderas på annat än att klottra på bänkar, i böcker, eller på kamraten bredvid.

Men nu måste vi börja prestera.
Det är ju prov på gång.

Nationella prov. Proven som alla är överdrivet nervösa inför, proven till vilka folk tar med sig mat och godis i överflöd, bara för att det är tillåtet.
Jag tänker sitta där med mitt äpple, och vara alldeles, alldeles oförberedd. Det har gått bra hittills, så varför skulle min glidande räkmacka plötsligt stanna upp?
Nej, det händer inte.

Hem och städa.
Fastnar i en gammal anteckningsbok jag hittar under sängen, som jag skrivit i för mycket, mycket länge sedan.
"Love is like soup, the first mouthful is very hot, and the ones that follow become gradually cooler"
Stämmer. Jag tror jag har kommit över S nu.

Belive

Det kanske finns en mening trots allt.
Idag hade jag ganska kul.
Tack för det.

Jag ska helt enkelt sluta bry mig så mycket som jag gör.
Och hoppas på det bästa.
Hoppas på att S ska skriva.
Hoppas på att jag får en trevlig helg.
Hoppas på ett bra liv.

Jag ska lämna allt åt ödet, för vem bryr sig?
Om hundra år kanske jag är bortglömd.
Varför inte göra någonting bra utav den tid jag har?
Varför fega ur.

Varför är det så svårt att vara jag.