Jag kommer aldrig att sluta avundas

Det finns två sorters TV-program jag gillar att titta på. Eller så att säga - är det enda jag någonsin tittar på.
Den ena sortens program är de spännande. Tv serier såsom Lost och mordutredningar.
Det andra är program som handlar om rika bortskämda snorungar. Till exempel Gossip Girl och My Super Sweet 16. Samtidigt som jag avundas deras perfektionism och att de får allt som de pekar på, så skrattar jag dem rakt upp i ansiktet när de börjar lipa över småsaker, inte får precis som de vill och när allt inte blir som de tänkt sig.
Visst är jag elak.

Är det så här med alla?
Bor det någonstans djupt inne i oss någon som suktar efter rikedom, och som skrattar när det går dåligt för andra?

Kan jag inte få slippa den här lilla gnagande smurfen som bara vill ha ett, och ännu ett avsnitt om de rika snobbungarna på Upper East Side i New York.
Tänk vad mycket lättare det skulle bli om vi faktiskt slapp bekymra oss över att vi var fattiga och inte kunde köpa precis alla de grejer vi ville ha på en och samma gång. Tänk om vi slapp titta på andra och tänka att de fått mycket mer.
Skulle det inte vara härligt om vi dessutom slapp bekymra oss för hur det gick för dessa "andra". Slapp skratta åt dem om det gick dåligt, slapp sura om det gick bra, och bara hålla reda på vårt eget liv, och så kunde de hålla reda på sitt.

Tänk vad befriande, och tänk vad irriterande det är att jag just kommit på att den tanken och känslan aldrig kommer försvinna helt, hur mycket jag än önskar. Jag kommer aldrig sluta att jämföra mig med andra människor, de som är rika snygga och bortskämda. Även om jag faktiskt försöker. Det är något som inte går att träna bort, någonstans dyker det alltid upp någon som har råd till den fina tröjan jag skulle vilja ha, någon med lyxigare hus, någon som har råd att resa till varma länder varenda jul eller någon med den allra nyaste mobilen som alla bara måste åskåda.

Antingen måste jag bli blind (fast inte ens då kommer det att hjälpa helt), eller rikast på jorden. Så är det.